Gitarristen Clas Yngström är en av de hårdast arbetande svenska musikerna i rockfabriken. Sedan slutet av 1970-talet har han i stort spelat på varenda pub, rockklubb och konsertställe i Sverige. Det är en imponerande resa han gjort med sitt Sky High. Och det har gått åt drygt 30 musiker för att hänga med i Yngströms tempo genom åren för de runt 3 760 spelningar han gjort med Sky High.
Men det har varit ett hårt arbete och det visas upp i 45-minuters dokumentären ”28 Years of Madness” som nu finns på dvd. Från gamla Folk parks-turnerandet, via festivaler, Texas, Ecuador, Indien, CBGB’s och Sala får vi se hur bandet utvecklats. Eller snarare förädlats. För så där jättemycket har inte hänt med musiken. Boogierock av finaste märke och utsökta Jimi Hendrix-tolkningar har alltid utgjort Yngströms fundament. Kul att se alla dåliga frisyrer i hitdrivna Sky High, med bland annat Louise Hoffsten i bandet, som hade en kort men framgångsrik period på listorna i slutet av 1980-talet.
På den här sidan millennieskiftet har Yngström slutit cirkeln och återvänt till trioformen och rotrocken igen.
I en något kortad och redigerade version med högre finish skulle den här dvd:n fungera alldeles utmärkt som en K-special på SVT. För det är Clas Yngström värd eftersom han är en sann musikant, bluesman och en första klassens traditionsbärare.
Oasis överaskar absolut ingen på nya skiva ”Dig Out Your Soul”. Det låter precis som man kan förvänta sig och Beatles, men framför allt, Lennon-referenserna står som spön i backen. Det har talats om en nytändning, ja, det är möjligt att bandet har fått det internt.
Rhonda Vincent har så här långt ägnat det nya årtusendet åt bluegrass med nio skivor (inklusive ett livealbum och en julskiva) på Rounder. När hon nu slår sig samman med Gene Watson på albumet »Your Money and My Good Looks« på nytt och mindre bolag, är hon lika traditionsmedveten fast hon nu utforskar huvudfårans traditionellare uttryck. Hon anknyter närmast till sina skivor från 1990-talet, de utsökta »Written in the Stars« och »Trouble Free«. De var dock mer omedelbart kommersiella i sitt tilltal.
Chip Taylor, född 1940, har en alldeles egen underbar historia i ryggen som de allra flesta kanske känner till. Men vi drar hans cv i korthet igen: Först golfpro, sedan låtskrivare till bl a klassiker som ”Wild thing” och ”Angel in the morning” på 60-talet, lämnade musikbranschen helt i mitten av 70-talet för att bli professionell gambler i bl a Atlantic City för att åter bli låtskrivare på 90-talet. Lillebror till skådespelaren Jon Voight, Chip Taylor heter egentligen James Wesley Voight, och följaktligen farbror till Angelina Jolie och hennes mindre kända skådespelarbror James Haven (Voight).
Ry Cooder har blivit en första klassens traditionsbärare och musikarkeolog de senaste tio åren efter att ha återupptäckt farbröderna i Buena Social Vista Club och gitarristen Manuel Galbán och gjort dem tillgängliga för en masspublik. De senaste åren har Cooder ägnat sig åt en Kalifornien-trilogi. Den avslutas på ”I, Flathead” med historien om den fiktiva Kash Buk och hans band The Klowns. Buk är inte bara musiker han är även racerförare som försöker sätta hastighetsrekord. Så fasligt fort går inte musiken trots att den kretsar kring bilen. Det är honkey tonk, country, texmex, folk och ren och skär rock‘n‘roll av yppersta klass hela vägen.
På omslagsbilden till Gabriel Kelleys debutalbum ser vi en ensam man plöja en gigantisk åker. “It don´t come easy”. Vissa saker kräver hårt arbete för att de ska bli uträttade. Kelley har också haft en snirklig väg fram till detta album. Han växte upp i en vedeldad timmerstuga i Georgia där hans föräldrar odlade sin egen mat och levde vegetariskt av naturen. Fyllda sexton fick han möjlighet till utlandsstudier i Sverige(!). Tiden i Sverige präglades av ensamhet och vilsenhet i en ny kultur, men också av en musiklärare som uppmanade honom att utveckla sin egen musik. Därefter följde två års vagabondliv i USA där han bodde och reste runt i en skåpbil och spelade sina egna och andras låtar för mat och bensinpengar. Någon hörde hans talang och han fick anställning som avlönad låtskrivare i Nashville. Det tärde dock på honom att skriva hit-liste-country-traktor-låtar på beställning och när han inte kunde sova längre på nätterna i grubblandet över vad han sysslade med vandrade han rakt ut ur Nashville hela vägen ner till Centralamerika och blev hjälparbetare i Guatemala. Efter en tid reste han tillbaka till USA igen, sålde allt han ägde och lade sina sista pengar på en husbil. I den satte han sig och skrev nya låtar och slipade på sina gamla låtar, fattig som en kyrkråtta men fri som en fågel.
I en av de tidligste Bob Dylan-biografiene, skrevet av Tony Scaduto, er det av naturlige årsaker lagt stor vekt på Dylans år i Greenwich Village i New York på tidlig sekstitall. Scaduto tegner et bilde av en ærgjerrig, ung mann som virkelig hadde talentet som skulle til for å heve seg over sine samtidige kolleger. I denne prosessen gikk det av og til hardt for seg. Sangeren/ låtskriveren Phil Ochs var ofte skyteskive for Dylans sarkasmer og kjiphet. Den eneste som, i følge Scaduto, tok til motmæle, var Eric Andersen. Han lot seg ikke dupere av Dylan, og ikke overraskende, oppnådde Dylans respekt for det.
