NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

The Deathray Davies tillhör, tillsammans med Spoon, I Love You But I’ve Chosen Darkness och en handfull andra, mina absoluta favoriter i avdelningen obskyr amerikansk indierock. Deras ibland fula, ofta skeva, men alltid intressanta variant av powerpop-möter-lofi-möter-garage har alltid tilltalat mig, även när jag egentligen inte varit speciellt imponerad av deras låtskrivande.

På ”The Kick And The Snare” har bandet genomgått en liten, men ändock förvandling. Soundet är lättare, låtarna rakare och man anar en tendens att bandet inte längre vill verka så förbannat smarta. Det är ingen sell-out, möjligtvis en sharp-up. Bandet har skalat bort de värsta avigheterna och gett plats för ett rakare, tydligare och mer refrängbetonat sound. Men förändringarna är inte enbart av godo.

Det mest anmärkningsvärda är att John Dufhilo med anhang vissa stunder låter exakt, och då menar jag exakt, som Fountains Of Wayne. Minus träffsäkerheten i refrängerna då. Det är inte bara störigt, det är direkt frånstötande. Om det nu finns en tanke bakom kopierandet är naturligtvis omöjligt att säga men skulle Adam Schlesinger nån gång behöva börja fika efter mer stimpengar borde han nog ta och låna ett öra åt både ”They Stuck Me In A Box In The Ground” och ”Stumble”.

The Deathray Davies borde veta, och kunna bättre än så. Det bevisade dom inte minst på förra albumet, nästan-mästerverket ”Midnight At The Black Nail Polish Factory”.

Men, det finns ändå en hel del på »The Kick And The Snare« som kompenserar de här praktmissarna och som får mig att minnas varför jag en gång började lyssna på den här dallaskvintetten överhuvudtaget: den jublande oskuldsfullheten i ”The Fall Fashions” och ”A Calender Crime”, den furiösa ordkrevaden i underbara ”Plan To Stay Awake”, det råsköna riffandet ”Clock In Now” och intensiteten i mörka ”Alaska”.

”The Kick And The Snare” känns på det hela taget som en halvmesyr, och är förhoppningsvis en parentes i bandets karriär. Vill du veta hur bra dom är egentligen skaffar du ”Midnight At The Black Nail Polish Factory”. Annars kan du lika gärna köpa vad som helst med Fountains Of Wayne.

Read more about The Deathray Davies
Atlantis, den sjunkna kontinenten, är Pluras liv och minnen, drunknade i en ocean av alkohol och rock & roll, en plats han återbesöker på Eldkvarns senaste CD. Vandrar omkring bland vrakgodset, stannar till, betraktar en detalj, funderar och går vidare innan han åter stannar upp, förundrad, inför andra spillror, förvridna, sönderslagna, halvt förruttnade.
Jag har länge tyckt att den samtida jump bluesen varit ganska trist. Grupper som Roomful of Blues och en sångerska som Michelle Willson hittade sin form, men tömde den snabbt på det mesta av mening och innehåll.
Sangere/ låtskrivere fra New Jersey; Springsteen… Luke Elliot og nå Jonah Tolchin. Samtidig med at den brede musikken blir mer og mer elektronisk og produsentstyrt om dagen, øker tilfanget av unge musikere som tydelig går i en annen retning. Folk som mer eller mindre tilfeldig får med seg at det forrige århundret var Amerikas århundre også når det gjelder grensesprengende folkemusikkutvikling; arven etter Robert Johnson, Woody Guthrie, The Carter Family, Hank Williams, Johnny Cash, Muddy Waters og Bob Dylan.
Ben. Det var ett bra alternativcountryband, det. Daniel Frank och Andreas Ejnarssons lilla combo släppte två jättefina och sorgligt bortglömda plattor på Ramblin’ Records runt milleniumskiftet, men trots goda recensioner försvann bandet ganska snabbt från radarn. Trist, för Ben kunde, om de fått lite tid på sig mycket väl ha varit lika stora som bröderna Kjellvander är idag.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är med Old Crow Medicine Show som gör mig så förbaskat lycklig. Kanske är det den oförställda spelglädjen. Kanske är det den oförvanskat kaxiga attityden. Eller så är det bara de genuint lekfulla låtbyggena. Jag vet bara att när Big Iron World ljuder ur stereon är det komplett hoedown i det karlssonska hemmet.
”Who says you can’t have a DJ and a fiddle?”

Frågan kommer från den amerikanske countryexperimentalisten Rench, och den är ärligt talat rätt befogad. Kanske för att vi har genomlidit ett antal mediokra försök att uppdatera country med hip hop och moderna rytmer under senare år. Jason Downs gjorde ett närmast katastrofalt album 2001, Ridley Bent lyckades bättre med sin Blam! medans vi kanske kan lämna Kid Rock därhän helt och hållet. Bottom line; det är inte helt lätt att med hedern i behåll göra det Rench ger sig på. Men i det här fallet fungerar förvånansvärt bra.