NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

En nutidens Tina Turner. Talangfull. En vulkanisk röst. Soul. Shemekia Copeland tycks ha allt. Men trots det: jag tröttnar lätt på »The Soul Truth«.

Inte ens det faktum att Steve Cropper är involverad hjälper.

Shemekia Copeland debuterade 1997 med skivan »Turn the Heat Up«. Två album till – »Wicked Game« och »Talking to Strangers« (producerad av Dr. John) – har hon hunnit med innan »The Soul Truth«, som tveklöst är Copelands bästa av de fyra. Även om det inte säger så mycket.

Här blommar rösten ut, fylls med kraft, exploderar, inspirerar och stryker känslorna medhårs. Det senare dessutom utan att tappa en råhet som förmedlar pondus och styrka.

Samtidigt är »The Soul Truth« soulmusik som har närmare till blues, men utan att gå över gränsen. Det är fortfarande soul, dock småtrist sådan.

Musiken rör mig inte, verkar inte vilja nå mitt innersta. Och i så fall så grävs det med teskedar istället för med skyfflar. På skivan finns en inneboende stoppkloss som hindrar, håller tillbaka känslorna. För jag vrålar aldrig spontant. Aldrig får jag gåshud. Aldrig känner jag att detta är musik som jag vill dela med mig av. Som jag vill tvinga på någon till dess att de inser hur bra det är.

Som duetten »Used«. Dobie Gray gör ett bra gästspel, texten är fantastisk, men ändå vill jag gömma mig under kudden. Det doftar unket och nästan äckligt om den insjukna åttiotalslukten. Som om låten ska ljuda i bakgrunden medan Tom Cruise gråter ut i en dålig dramakomedi.

Självklart erkänner jag att jag fastnar för blåset, det hörs ju så tydligt att det härstammar från Memphis. Och Copelands röst icke att förglömma.

Men i övrigt: absolut inget.

Därför blir också »The Soul Truth« en skiva i mängden.

Vilket är slöseri med och synd på en så bra röst.
Read more about Shemekia Copeland
Mm, låt oss.se.

Marvin och Tammi? Check.

Otis? Check.

Stevie och Al Green? Check.

Womack, Rance Allen och The Staple Singers? Check.
Den här CD:n ger mig två överraskningar.

Den första är att det spelas så här bra musik i Östersund. Det hade jag inte en aning om. Eastwick består av fyra fullfjädrade musikanter, som alla verkar vara inspirerade av Americana i ett sällsynt brett perspektiv. För här finns stänk av såväl alternativ countryrock, folk och hårdrock och låtarna har lånats av namn som Steven Tyler, Steve Earl, Bon Jovi, John Prine och Randy Newman.
Intimt.

Någonting gör »Ask Harry« till en väldigt intim skiva. Jag kan inte sätta fingret på vad, men känslan är att låtarna är för personliga för att vi egentligen ska få höra dem. Som om ordens väg till färdiga texter ursprungligen kom från en dagbok eller något liknande innan de blev sammanbundna med musiken. Detta medför från min sida en slags mystifiering av musiken. Om det är bra eller dålig vet jag inte. Möjligtvis hindras jag från att klart och tydligt kunna sätta in musiken i en lämplig kontext. Istället förflyttas koncentrationen till att kontrollera känslor framkallade av musiken.
The Americans kittlade vårt intresse redan under våren med en förhands-EP med vad som komma skulle i plattväg och en månadslång framgångsrik turné i Sverige. Denna debutplatta gör oss inte besvikna. Den visar på The Americans styrka att både bjuda på ruffig rock och akustisk americana.
Shemekia Copeland har vuxit ut till att bli en av bluesens stora sångerskor. Bluesen fick hon med blodet från pappa Johnny Copeland och inspirationen till sången från en kombination av Koko Taylor och Mavis Staples.
Shemekia Copeland lämnade Alligator för Telarc efter fyra album och tio lyckosamma år. Då blir det naturligtvis dags för ett album i Deluxe Edition-serien hos den tidigare leverantören. Nu 31 år gammal har Shemekia lämnat sin stompiga och tear-the-house-down-stil för en mer sofistikerad framtoning. Hon har ju under inledningen av sin karriär hittat en plats som efterföljare till Ruth Brown, Koko Taylor och Tina Turner. För rösten har hon. Stor, stark och bärande med en het intensitet och känsla. Hon hanterar alla stilar och tempon med professionell skicklighet och personlig känsla och lyhördhet. Möjligen kan man tycka att materialet inte alltid har hållit den kvalitet som Shemekia skulle kunna arbeta med för att verkligen blomma ut.
Det sägs att Albert Einstein inte stod ut med tanken på att Gud skapat ett universum där man aldrig kan nå kunskap om vissa saker. »Gud spelar inte tärning«, är ett av Einsteins berömda citat. Som jag har förstått sa han egentligen: »Det verkar svårt att tjuvtitta på Guds kort. Men att han skulle spela tärning och ha telepatiska förmågor… är något jag inte kan tro på, ens ett ögonblick.«
Jazz goes country. Väletablerade jazzsångerskan och pianisten Diane Schuur väljer att göra country av jazz på sitt nya album på Vanguard. Ja, eller jazz av country om man hellre vill se det så.