Bäst 2009 enligt Mattias Bergqvist

Det kan tyckas typiskt – men vad som behövdes var en frikyrka och klassiska melodier för att återfå någon slags tro.

Endast ett fåtal texter på Rootsy har varit signerade med mitt namn under året. Anledningarna är enkla. Dels har mitt musikintresse svalnat då jag inte finner något som får pulsen att höjas, dels tycker jag att ni förtjänar att läsa välskrivna, spännande, utmanande och så nära stilistiskt perfekta texter som jag mäktar med.

Och när inte musiken pulserar, då dör tangentfingrarna.
Men: den senaste veckan har bjudit på vad som kan vara början till en vändning. För det är inte nog med att R. Kelly slutligen behandlar sin flygrädsla i ett bonusspår till senaste skivan. Fast låt oss inte börja från början, utan från det som hände för några timmar sedan, i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

På scen fanns en gentleman vid namn Ed Harcourt. Han berättade att en ny skiva släpps snart, han berättade om sin uppväxt, han glömde texter, han tog till och med till publikfrieriets kullerbytta.

Men framförallt sjöng och spelade han ett antal låtar som förde mig tillbaka till den tid då Harcourts karriär startade.
Säkerligen minns ni Ed vid pianot, Hadrian Garrad på trumpet och den magi som fanns på de första livespelningarna, som överlevde till de första skivorna, som tittade fram allt mer sällan, som riskerade att försvinna.
Och som närmast pulveriserades när Harcourt meddelade att det inte blir mer; han skulle endast ge andra artister sina melodier, vardagsbetraktelser och sina kärlekshymner.
Vi bör alla titta uppåt och tacka för att det inte blev så.
För det som presenterades på scen för cirka fyra timmar sedan var sensationellt bra.

Vad det sedan blir på ett album inspelat i Seattle är, som de säger, en annan femma.

Två nya fantasibräckliga låtar minns jag vid namn, »Luster« samt »Church of no religion«, de övriga endast som minnen av det som på sportspråk kan kategoriseras som »en skön revansch.«

Uppbackad av fruns band Langley Sisters sjöng han dessa numera moderna klassiker sittandes vid pianot, eller varsamt med gitarren. Det var som om han förälskat sig i melodierna och texterna, fast samtidigt trevande personligt som en första kyss.

Och så, när det började närma sig slutet, tog han sig an »Until tomorrow then«, och sjöng som vore han en yngre Sinatra, med samma typ av fraseringen, med liknande glimt i ögat, med samma självsäkra tillvägagångssätt.
Och då är vi tillbaka i början.

Hos Frank.

Har ni hört »Live at the Meadowlands«? Om inte, gör det. Om ja, gör det igen.

Sinatra är min väckarklocka, som tristessantibiotika och denna liveinspelning från 1986 i New Jersey är precis vad musikdoktorn ordinerade.

Visserligen är bästa bravuren borta, men konserten är ändå fulländad, jag lyssnar igen i detta nu, och kan inte finna några större fel. Sintra är 70 år om jag inte räknat fel, men energin ut i hörlurarna är nästan skrämmande och allt låter som vanligt så enkelt, så avslappnat whiskeyhärligt.

Nice and easy helt enkelt. Det fungerar naturligtvis varje gång.

Samtidigt uppenbarar sig svagheten, osäkerheten och ålderns rätt – detta är inte den Frank som efter konserten lever loppan till solen går upp. Och det gör det så mycket mer intressant.

Men jag vänder ändå blad, bläddrar fram till »Live at the sands«, arrangemangen och vitaliteten som slår i magen, minns tuffheten och den bekräftelse vi alla söker. Gärna hos dem vi ser upp till, de som vi vill ha godkänt av, helst med den där extra guldstjärnan.

Och då inser jag det jobbigaste med det här: Att jag inte kan ringa eller mejla Lennart och berätta att Ed Harcourt fortfarande är och säkerligen alltid har varit en romantiker.
Precis som alla de andra vi pratade om.

PS 1: När Thåström sjunger »Ni vet, jag gråter aldrig när jag går på begravning / men när jag ser dem på tv bölar jag som ett barn« i Kort biografi med litet testamente kan det vara den bästa enskilda textraden i svensk musiklyrik.
PS 2: Loney Dear spelade också på den där konserten i Filadelfiakyrkan. Missa för allt i världen inte honom. Skivorna finns på Spotify. Har du möjlighet, se dessutom Emil Svanängen och hans band live.


LÅTAR:


R. Kelly: Religious
Deportees: Turn back time
Mayer Hawthorne: The Ills
Miike Snow: Animal
Whitney Houston: I look to you
Willy Clay Band: Most of all
Usher: Papers
The-Dream: Kellys 12 play
The Magic Numbers. Hurt so good
Lorentz & M Sakarias med Marit Bergman: På drift
Kings of Convenience: Boat behind
Loney Dear: Everything turns to you
Fabolous feat. The-Dream: Throw it in the bag
Drake feat. R. Kelly: Best I ever had (remix)
Chris Isaak: We let her down
A Camp: Stronger than Jesus
Lily Allen: Not fair
Thåström: Kort biografi med litet testamente
Amanda Jenssen: Happyland
R. Kelly: Falling from the sky
The Tiny: Last weekend


[/b]SKIVOR:[/b]


Miike Snow: Miike Snow
Mayer Hawthorne: A strange arrangement
Deportees: Under the pavement - the beach
The-Dream: Love vs. Money
Phoenix: Wolfgang Amadeus Phoenix
Loney Dear: Dear John
Nicolai Dunger: Play
Madness: The Liberty of Norton Folgate
The Tiny: Gravity & Grace
Willy Clay Band: Blue
Maxwell: BLACKsummer´snight
Thåström: Kärlek är för dom
Jenny Wilson: Hardships
Doves: Kingdom of rust
Whitney Houston: I look to you
Kings of Convenience: Declaration of dependance
Eilen Jewell: Sea of tears
Andi Almqvist: Glimmer
Ryan Leslie: Transistion
M. Ward: Hold Time