Det är torsdag i februari. Vi sitter i David Urwitz lokal i Hängmattan i Majorna. Lokalen ligger i gatuplanet och trafikbruset utanför gör sig konstant påmint. En trappa ned ligger en inspelningsstudio. Piano, gitarr, en nyckelharpa på golvet, bredvid ett extremt litet kontrollrum. Två killar går nedför trappan för att jobba med musik, en tjej ansluter efter en stund.

David Urwitz sjunde album låter som de tidigare. Det är bra. Jag vet ingen svensk låtskrivare som så ihärdigt och begåvat beskrivit stämningar av ambivalens och längtan; vad är det som händer? Hur kommer det att vara sedan? I Urwitz texter finns inga självklara svar, det lämnas över till lyssnaren att svara.

David Urwitz verkar inte vara någon muntergök. Sedan debuten 2005 har han släppt sex skivor och det är dags för en återblick med ”Ett försök till samling”. Låttitlar som ”Jag ville aldrig såra dig”, ”Jag kommer att älska dig ändå” och ”Innan allting är förlorat” ger en bra bild av de teman som formar Urwitz sånger; övergivenhet och tillkortakommanden. Det låter dystert men David Urwitz har samtidigt en förmåga att förmedla en slags hoppfullhet, att allting ordnar sig.