Richard Buckner åkte tåg från Stockholm till Malmö. Som han säger: »Det var längesen jag var ensam. Jag ville sitta på ett tåg, försjunken i en bok och mej själv.«

Buckners sångpoesi har beskrivits som en balansgång mellan intimitet och melodram, skönhet och tragedi. Man kan också säga att hans sånger behandlar ett och samma ämne: ensamheten som lockelse och förbannelse.

– Jag tycker om att vara ensam, säger Buckner när vi träffas före konserten på KB. Ibland kan jag ha en gitarrist med mej och förut hade jag en hustru som var trummis. Då reste vi tillsammans. Men oftast reser jag ensam. Jag tycker om att sitta ensam i bilen och köra.

Du turnerar hela tiden?

- Måste göra det för att få ihop pengar till hyran. En gång reste jag tre år i sträck, fram och tillbaks genom USA. I de största städerna kan det bli spelningar två kvällar i rad, annars är det en stad ena kvällen och en annan nästa.

– Att fråga honom, vilken galen idé, men jag minns att jag en gång frågade Steve Earle hur man får ihop livet som turnerande artist med relationer och äktenskap. Är det värt priset? Men sen tänkte jag att här sitter jag med Steve Earle och äter en bagel, så det är nog värt det.

Richard Buckners pappa var en resande försäljare. Familjen bytte bostadsort flera gånger per år. Som vuxen fortsätter Buckner att bo än här, än där: i San Francisco, på ett indianreservat och i Vancouver. Nu bor han i Austin.

Buckner brukar placeras i den diffusa genren »No Depression«. Country + urban noir, föreslår jag. Nej, Buckner förstår inte vad jag menar. Din sångpoesi är ju country och amerikansk folksång samtidigt som den inte är country och amerikansk folksång. Då ler han. Den beskrivningen gillar han.

Någon skrev att du är countryns motsvarighet till Joy Division. Den beskrivningen är han ännu mer förtjust i. Joy Divison hör till favoriterna.

Placera dej själv i country- och folksångargenren! Vilka sångpoeter känner du släktskap med?

– Jag finns ju här, säger Buckner och lägger handen på ett ställe på bordet. Och jag tycker om Howe Gelb (Giant Sand) men han finns ju här, fortsätter Buckner och lägger handen på ett annat ställe. Och var placerar man Terry Allen?

Buckners sånger har varken början eller slut. De bara fortsätter och går på. I CD-häftena brukar sångtexterna skrivas ut som noveller så att man inte riktigt vet var en sång slutar och en annan börjar.

En Bucknersång består aldrig – snarare än sällan – av vers, vers, refräng och vers. Mer oregelbundna sånger finns inte. Och ändå kan de bli riktigt melodiska. Fast när jag säger det så tittar Buckner konstigt på mej.

Kan man säga att du är en litterär countrysångpopet.

– Texterna och orden är viktiga. Jag skriver hela tiden, också annat som inte blir sånger. Sångerna skriver jag i delar – en del här, som passar ihop med en annan del där, som i sin tur passar ihop med en annan.

– Jag kan sitta ensam hemma vid pianot en dag och spela i åtta timmar. Plötsligt spelar jag en melodistump som jag gillar, då sparar jag den.

Senare på kvällen står Richard Buckner på KB:s scen med en elförstärkt akustisk gitarr och en elplanka. Med är också Gary Newcomber, vars smekande vackra steel guitar-toner poängterar både det melodiska och ensamheten.

Live är Buckner mer kraftfull och spelar högljuddare på gitarrerna. Desperationen blir mer desperat. Sångernas svärta är svartare och de vita fläckarna färre och mindre. Den mycket entusiastiska publiken tar Buckner med häpnad, får honom att sätta sej på scenkanten och sjunga a cappella. I publiken finns, förstås, Christian Kjellvander.

Lyssningstips:

»Devotion + Doubt« (1997, MCA)

Livet efter första skilsmässan. Medlemmar från Giant Sand och Calexico i kompet.

»Since« (1998, MCA)

Livet går vidare; tuffare musik och i alla fall något ljusare sånger.

»Impasse« (2002, Fargo)

Buckner spelar själv alla instrument utom trummor, som hans före detta hustru spelar.

»Richard Buckner« (2000-03, Fargo)

Till endast egen gitarr sjunger Buckner sånger som också finns på tidigare album. Här blir de ännu mer nakna och spröda.