Artikel / Krönika
Will Kimbrough story
Av Urban Henriksson

Själv lade jag först märke till Will Kimbrough när han dök upp på Todd Sniders andra CD »Step Right Up« 1996. Han spelade gitarr och skrev låten »Horseshoe Lake« tillsammans med Snider. De fortsatte med att skriva två låtar tillsammans på nästa album (»Viva Satellite«) och även använda Wills egna låt »Godsend«. Will dyker fortfarande upp på Todd Sniders skivor. Speciellt rekommendabla är »New Connection«(2002) och »East Nashville Skyline« (2004).

Annars är han väl mer känd här i Sverige som Rodney Crowells lysande gitarrist på scen och skiva. Han medverkar på albumen »Fate's Right Hand« (2003) och »The Outsider« (2005).

I USA är han troligen mer känd som Jimmy Buffetts gitarrist. Buffett är stor i USA i motsats till här och Wills familj hemma i Nashville är säkerligen glada för detta lönsamma samarbete. På senaste skivan »Buffett Hotel« har Will dessutom varit med och skrivit fyra låtar, bland annat »Wings« som även är titellåten på Wills nya album.

Just nu är Sverigevännen Kimbrough ute på turné genom vårt land (se Rootsy live). Han samarbetar gärna på scen och i studion med våra Rootsyfavoriter från Kiruna: Willy Clay Band. Han producerade deras första mästerverk »Rebecca Drive« och har även producerat Annika Fehlings »Fireflies«.

Men Wills egen karriär då, han hjälper väl inte andra hela tiden?

På åttiotalet bildade han Will & the Bushmen som gjorde flera album (»Will & the Bushmen«, »Gawk« och »Blunderbuss«). De flyttade så småningom från Alabama till Nashville, blev ett hyfsat framgångsrikt »collegerockband« som även glimtade till på MTV.

1993 bildade han bandet Bis-Quits tillsammans med Tommy Womack. De släppte ett självbetitlat album på John Prines OhBoy Records. En spretig och inte särskilt bra rockplatta med mycket ironi och humor. Tar sig lite i slutet med »Tennessee Valley Girl« och bisarra Chuck Berry-rockaren »Yo Yo Ma« som handlar om den världsberömda kinesiska klassiska cellisten med samma namn.

Sen blev det som sagt mycket Todd Snider's Nervous Wrecks 1995-1998. Förutom skivorna var det hundratals livegig. Men Will hade börjat samla egna låtar på hög under tiden. 1998 släppte svenska Sound Asleep Records samlings-CD:n »Fireworks vol.2« där Will hade med rotrockiga »Godsend« och white trash-balladen »Diamond In a Garbage Can«.

Först år 2000 solodebuterade han med »This«. Istället för en förväntad rotrockplatta får vi en rejäl dos Marshall Crenshaw-pop. Bästa spår: en nyinspelning av »Diamond In a Garbage Can« och avslutande balladen »Goodnight Moon«.

2002 kom uppföljaren »Home Away«. Mera skön atmosfärisk pop, lyssna bara på »Hey Big Sister«. I lågmälda »Champion of the World« förklarar Will att han är svag, värdelös, full, opraktisk, feg, nervös och saknar ryggrad. Men ändå:

»When she holds me in her arms, I'm the champion of the world«

2003 släppte Will uppsamlingsheatet »Godsend - Unreleased Songs 1994-2002«. Ett charmigt hopplock som drar mer åt rotrockhållet. En avslappnad stund med musikervännerna i East Nashville. När de egna låtarna tar slut avrundar man med »Blue Moon of Kentucky« och Neil Youngs »Motorcycle Mama«.

2005 får Will Kimbrough och Tommy Womack för sig att bilda band igen. Som de stolta föräldrar de är väljer de gruppnamnet Daddy. Barnen poserar med farsorna i CD-häftet, till och med familjehunden får vara med på ett hörn. Inspelad live »At the Women's Club« låter det som man kan ana: avslappnat, charmigt, glatt, ojämnt.

Nu är vi framme vid 2006 och Will släpper nytt 17-spårs soloalbum betitlat »Americanitis«. Visst är det americana, men med folk- och popambitioner. Underhållande texter om vardagliga reflektioner med mycket humor och glimten i ögat. Låtexempel: »Life« (»I wanna be a better man, but I've got a short attention span«) eller (»I'm trying to be«) »Less Polite«. I banjodrivna låten »Grown Up Now« förklarar Will hur tufft det är att inte längre kunna sova halva dagen, dricka pilsner och kolla på Cartoon Network när man vill, för att senare på kvällen träffa en ny »party girl«. Istället är det familjebildning och hårt, hårt arbete som gäller:

»I've got planes to catch, socks to match«
»I'm a corporate man, Since I've heard those dollars call
I would never bite the hand, That has me by the balls«

En annan höjdare är »Everyone's In Love« där Will lyckas korsbefrukta Elvis Costello & the Attractions 1978 med Booker T & the MGs. På senare delen av »Americanitis« framträder folk- (»Rag«, »Brand New Song«) och bluesrötterna ännu tydligare. Lyssna på »plåtburksmunspelet« i »Let Me Say Yes« eller mer akustiska »Wind Blowing Change«. Underhållande blandning, Will!

Eftersom han turnerar så mycket vill han hela tiden ha en ny skiva att sälja efter showerna. Så vad gör en familjefar i East Nashville med begränsade ekonomiska muskler, men med ett rikt musikernätverk. Man spelar snabbt in en akustisk åtta låtars »EP« mer eller mindre hemma i vardagsrummet med de musikervänner som för dagen inte sitter i någon turnébuss. Vi får återigen stifta bekantskap med »Godsend« och »Horseshoe Lake« men även nya låtar som »Yellow Mama« och »Hill Country Girl«.

2009 skall bli Daddys år, tänker Will Kimbrough och Tommy Womack. Studioalbumet »For a Second Time« släpps, följt av en del turnerande. Albumet innehåller habil klubbrockamericana, men melodierna vill inte lyfta. Todd Snider gästar på »I Want To Be Clean«

Will Kimbroughs senaste album»Wings« släpptes i våras i USA och kommer nu i Skandinavien som en del av »Rootsy Approved«-boxen. Första halvan av skivan är folkrockig, medan andra halvan drar åt soulhållet. Hans jämnaste och mest genomarbetade album hittills.

Det börjar med »Three Angels«, en lovsång till frun och de två döttrarna. »You Can't Go Home« kan handla om att återvända till staden man växte upp i. Titellåten »Wings« är plattans »hit«, med Dylan-musnpel och en skön text om att våga pröva sina vingar och säga »ja!« i alla lägen.

»Love To Spare« och »The Day of the Troubadour« förmedlar båda känslan av en artist som gillar att kuska runt med sin gitarr och sina sånger, men ändå längtar efter familjen och vännerna därhemma. Förmodligen skrivna en sen kväll i en turnébuss / ett billigt hotellrum / ett backstagerum eller på ett tåg, välj själv.

»Big Big Love« är skön soulpop med körtjejer och Hammondorgel och »Open To Love« indikerar att Will fullständigt snöat in på southern soul. Snyggt jobbat, Will! Även »Let Me Be Your Frame« är en schysst soulballad där Will stöttas av en rökig kvinnoröst.

Läs mer om Kimbrough, Will