Owe Thörnqvist, Jenny Silver och Staffan Alléns trio
Viarps gård, fredagen den 27 juli

Musikerna och sångerskan Jenny Silver smyger upp på scen, intar tyst sina platser bakom instrument och mikrofoner. Handklapp-klapp-klapp från en arrangör och presentation av Owe Thörnqvist som stilfullt i vit kavaj, svarta byxor och skor samt svart skjorta med vita ränder går uppför trappan till scenen under jubel och applåder.

Anteckning i mitt block: »Elvis is back«. Ja, frågan är om någon annan av 50-talets rocksångare lyckats (be)hålla samma form, stil och klass som Owe Thörnqvist vid dryga pensionsåldern 78 år. Strax ska han visa att han ärvt (och förtjänar) beskrivningen »the hardest working man in show business«…

En nyare låt, den jazziga rockabilly-boogie-bluesen om »Pelle Jansson«, är uppvärmning och presentation. Staffan Alléns trio (han själv på bas, Pierre Eriksson, klaviatur, och Kent Helgesen, trummor) visar att de är fint samspelta både med sig själva och Owe. Publiken fångas direkt. Owe Thörnqvist visar också vilken jäkla bra bluesmunspelare han är (vilket sällan uppmärksammats).

Därefter rockar trion och Owe loss med gamla »Varm korv boogie«. Kolla benen! Som han rör sig! Och sprattlar! En gymnast! Owe Thörnqvist har lagt Jerry Williams många danssteg bakom sig. Mer rockenroll än så här kan det inte bli (det enda jag saknar är elgitarristen som hade något annat jobb för sig så att Alléns kvartett måste krympa till trio) och det blev det inte heller den här kvällen.

Sen följer raden av låtar från 50- och 60-talen, alltså de vi vill höra: »Josefsson«, sotarna »Torsten« och »Hjalmar Bergström« (en av mina favoriter), »Svartbäckens« och »Alptoppens rosor«, »Gun från Dragarbrunn«, »Titta, titta«, »Albin & Pia« (där rollen som Pia ageras av – haha – bandets Pianist iklädd huckle)….

Owe Thörnqvist pendlar mellan rock, jazz, blues, västindiskt, svenska visor och folkliga dängor, krogshow och kabaret, bondkomik och folklustspel, både i olika låtar och i en och samma. Stannar upp och gör mellansnack. Håller öronen lyhörda för publiken så att han genast kan fånga upp en kommentar. Det gospelaktiga introt till »Gun från Dragarbrunn« poängteras lite extra som för att visa var musiken har sitt ursprung.

Allt är skräddarsytt. Otroligt proffsigt. Imponerande också, för att gå händelserna i förväg, hur Owe kan få extranumret – ett potpurri med »Anna Kaffepanna«, se där fick rockkritikern ännu en favorit (även om framförandet kunde ha varit mindre jazzigt och mer rockigt), »Rumba i Engelska parken«, »Loppan« med flera – att mynna ut i »Dagny«, som en önskelåt från publiken. Ja, så kunde det verka, men det var nog helt enligt programmet.

För Jenny Silver (förut Öhlund) fungerade konserten som generalrepetition inför höstturnén med Owe Thörnqvist och Staffan Alléns kvartett. Duetten »Ulla Melin (väl ung) och Kalle Kanin« (väl åldrig) gick väl så där. Och att iklä sig Lill Lindfors klänning och sjunga »Problem« (en sång från en krogshow på 60-talet med Owe och Lill) är inte det lättaste.

Desto mer glädjande då att Jenny – otroligt nog, för inte är följande sångerskas klänning lättare att ta på sig – fick till en personlig och fin version av jazzlåten »När min vän«, skriven för och tidigare framförd av Monica Zetterlund. Några rep till bara så kan Jenny Silver ha sjungit in sig i hela repertoaren.

Publiken på Viarps gård håller inte med mig – varken kvinnor eller män, för alla eller de flesta skrattade – men efter alla lovord måste jag också göra en invändning. När Owe Thörnqvist skämtar, vilket han gärna gör, så hamnar skämten ofta(st) under midjan. Jag skruvar på mig, tydligen drar jag gränsen mellan roligt och plumpt någon annanstans än Owe.

Dessutom är jag ju ett rockålderns barn som tycker att originalinspelningarna/arrenvar – och är – överlägsna, ja, definitiva. När Owe Thörnqvist förvandlar sina rocklåtar till jazz, show och kabaret så kan jag inte låta bli att längta efter att få höra dem i åtminstone nästan ursprunglig form. Som just rock´n´roll, country, boogie, doowop, skiffle…

Bara tänk tajt arrade låtar med komp av, säg, Wilmer X på, säg också, Hultfredsfestivalen nästa sommar. Ungdomarna skulle häpna när de såg och hörde gammelgubben rocka. Ta det som en beställning. Nej, en order.

Texten har i delvis annan form varit publicerad i Ystads / Trelleborgs Allehanda.