Artikel / Krönika
Att jobba för Kungen
Av Lennart Persson

Historien om Elvis Presley är historien om den amerikanska drömmen; sagan om den enkle grabben, med de enkla vanorna och de enkla tankarna, som på ett ögonblick blev känd och älskad över i princip hela jordklotet.

Han blev den första ikonen för den ungdomskultur som sedan dess har präglat det västerländska samhället. Och han är fortfarande i dag, femtio år senare, den mest magnetiskt karismatiska stjärna populärmusiken har upplevt.

Men historien om Elvis är också historien om en artistisk kollaps. Om felaktiga vägval, om feghet och korruption. Om en karriär som inte alltid tilläts växa fritt och utveckla sig.

Alla som någon gång har fascinerats av fenomenet Presley har också förundrats över att han under stora delar av sextiotalet lämnade ifrån sig så mycket undermåligt skräp, i form av usla filmer med om möjligt ännu uslare låtar. Som höll på att kosta honom hans karriär.

Problemet belyses indirekt i Kevin Sharps intressanta bok »Writing for the King« (Follow That Dream), som på nästan fyrahundra sidor låter långt över hundra av Elvis låtleverantörer komma till tals. En del av intervjuerna är onödigt menlösa, men Sharps bok är välkommen, inte minst för att han mitt i en brokig flora av sensationsskriverier istället väljer att fokusera på musiken. Och för att vi, ibland öppet och ibland i förtäckta ordalag, tillåts blicka in i en drömfabrik vars produkter på olika vis har påverkat våra liv.

Många av låtskrivarna vittnar om att Presley var så förtvivlat väluppfostrad. Att han oftast gjorde precis som han blev tillsagd av sina medarbetare, som om han fruktade att allting skulle ta slut om han inte gjorde det. Som om han vore rädd för att det bakom den fantastiska amerikanska dröm han så påtagligt levde ut bara skulle finnas samma gamla, välkända fattigdom och att folk egentligen längtade efter att se honom reducerad till den simple lastbilschaufför han trots allt var.

I en bok av den amerikanske journalisten Dave Marsh refereras ett samtal som Elvis hade med en Life-reporter redan 1956. Reportern föreslog naivt nog att Elvis kanske borde skjuta upp den filmkarriär han stod i begrepp att inleda, för att istället gå på college. Elvis stirrade med öppen förundran på reportern och svarade med ett påstående som i blixtljus belyser hans attityd till sin egen karriär: »Jag förmodar att du aldrig har varit fattig. Min familj har varit fattig så långt tillbaka jag någonsin kan komma ihåg.«

Så Elvis gjorde vad han blev tillsagd att göra.

Hans upptäckare Sam Phillips formade hans musikaliska uttryck och managern Tom Parker styrde stenhårt hans karriär som om varje dag vore den sista och varför inte tjäna pengar tills det bittra slutet ...

I Sharps bok intervjuas en betydligt mer okänd man, som i än högre grad skulle påverka Presleys musikaliska profil: Freddy Bienstock, förläggare på musikförlaget Hill & Range.

Tom Parker inledde redan 1956 förhandlingar med flera olika storbolag om att köpa över Elvis kontrakt med Sam Phillips och Sun Records. Han förväntade sig ett bud på 50 000 dollar, men fick bara bud från Columbia och Atlantic, som med stor möda lyckats skrapa ihop 25 000 dollar. Parker var inte nöjd – han ville ha ett ännu större och kapitalstarkare bolag på kroken. Så småningom fick han RCA att matcha Atlantics bud. I det läget höjde plötsligt Sam Phillips sina krav för att släppa Elvis kontrakt; han begärde 35 000 dollar. Då gick Parker till de tyska bröderna Jean och Julian Aberbach, som drev Hill & Range, ett framgångsrikt musikförlag med betoning på country & western-marknaden. Han föreslog ett samarbete och bröderna lade in 15 000 dollar i affären, som därmed gick i hamn. RCA hade en ny stjärna i sitt stall, Parker hade papper på att han för all framtid kontrollerade Presleys karriär och marknadsföringsmaskinen kunde dras igång.

För att bevaka sin investering tog Hill & Range ett järngrepp om Elvis repertoar. Ytterst ansvarig för det uppdraget gjordes ägarbröderna Aberbachs kusin, nämnde Bienstock, som genast bet sig fast i Presley. I en intervju för bara några år sedan konstaterade han belåtet att Presley »aldrig såg åt en låt om den inte först hade godkänts av mig«. Han svär sig fri ansvaret för den bristande kvalitetskontrollen under sextiotalet och skyller på filmindustrins löpandebandproduktion, men faktum kvarstår: det var han och ingen annan som hade satts att hårdbevaka guldkalven.

Och för Sharp medger han att misstag gjordes: »Låtarna var för dåliga eftersom Hill & Range vägrade gå utanför kretsen av egna låtskrivare. Om vi ändå gjorde det försökte vi tvinga fram egna andelar i låtarna. Men efter ett tag vägrade folk att gå med på att släppa rättigheterna till sina låtar … så de bra låtarna nådde aldrig Elvis.« Han erkänner också att Elvis i det läget var »fruktansvärt frustrerad«.

Men han fogade sig länge, även när hans samarbetsvilja började närma sig gränsen för det självdestruktiva. Bienstock var ständigt närvarande, alltid månglande pinsamheter med namn som »No room to rhumba in a sports car« eller »Fort Lauderdale chamber of commerce«. Till sin hjälp hade han en kader av medelmåttiga och undergivna kompositörer som genererade pengar åt Hill & Range, men sällan lämnade ifrån sig en ton eller ett textfragment av värde. Paret Sid Tepper och Roy Bennett skrev 43 låtar som Elvis spelade in och de borde ha förvisats till Sibirien redan efter de 15 första. Följaktligen befann sig Elvis karriär i slutet av sextiotalet i ett tillstånd som inte kan karakteriseras som något annat än en katastrof. Själv verkade han fullständigt uttråkad av alltihop.

Som icke-komponerande artist var ett diktatoriskt musikförlag det sista Elvis behövde. Han borde istället ha sett till att få tillgång till ett så brett spektrum av låtar som möjligt. Nu blev han istället i ett slag låst till ett enda förlag, som dessutom saknade de riktigt stora låtskrivartalangerna. Under 50-talet fungerade det ändå hyfsat – utomstående kompositörer som Jerry Leiber och Mike Stoller skrev helt enkelt över delar av sina låträttigheter på Hill & Range och kunde på så sätt få fram sina låtar till Elvis. Det här systemet blev på ett bakvänt sätt också en öppning in till den lukrativa vita marknaden för en rad svarta kompositörer. Även om man tvingades ge bort en del av sina förlagsrättigheter så blev utdelningen ändå så stor att man kunde blunda för det omoraliska i detta.

Följden av det här blev att Elvis tog sig an mycket bra »svart« låtmaterial, men att han av det egna förlagets andraklasskompositörer försågs med ett material som oftast var just sekunda. Man ska också ha i minnet att alla de kompositörer som på ett eller annat sätt var knutna till Hill & Range representerade Nashville-etablissemanget. Ett etablissemang som såg Elvis som en okultiverad vilde och tidigt uttalade sitt öppna förakt för honom. Att tjäna pengar på honom hade man emellertid ingenting emot.

Det blev svårare och svårare ju längre sextiotalet skred. Försäljningssiffrorna dalade, utan att förläggarna drog några självkritiska slutsatser av det. Men några unga, mer hårdnackade låtskrivare skulle få dem att motvilligt tänka om.

Efter att ha tvingats spela in fyra bedrövliga filmsoundtracks på ett år bestämde sig Elvis för att han ville spela in Jerry Reeds låt »Guitar man«, en Chuck Berry-mutation som varit en mindre countryhit några månader tidigare. Efter att ha misslyckats återskapa Reeds särpräglade gitarrspel kallades den excentriske gitarristen till studion för att sätta sprätt på studiogruppen.

Den goda stämningen krossades emellertid abrupt när Bienstock och hans anhang plötsligt insåg att det här gick i en riktning som inte gynnade deras intressen. Mitt i inspelningen tog man Reed åt sidan och inledde ett övertalningsförsök som naturligtvis gick ut på att han omedelbart borde lämna över rättigheterna för »Guitar man« till deras förlag. Vilket Reed blankt vägrade, varpå han uppretad över det simpla utpressningsförsöket lämnade studion. Bienstock tvingades senare backa och »Guitar man« såg tidigt 1968 dagens ljus som singel. Den var ett första, välkommet tecken på förändring.

Det verkar som om Elvis i det läget på nytt fick upp intresset för sin musik och sin karriär. I samråd med Parker – som fått allt svårare för att skaka fram miljongager från filmbolagen åt sin klient – bestämde han sig för att ställa upp i en timslång, påkostad tv-show. Som vanligt hade Parker bestämda idéer om hur det hela skulle utformas. Steve Binder, programmets producent, har berättat hur:

– Parker ville att Elvis skulle komma in och säga »Good evening, ladies and gentlemen«, sjunga tjugosex julsånger i sträck och sedan tacka för sig och säga god natt ...

Förlaget hade redan valt ut vilka sånger han skulle sjunga.

Men andra krafter skulle gång på gång kasta grus i maskineriet. När en av programmets musiker, W Earl Brown, presenterade en av sina låtar konstaterade den ständigt närvarande Parker högljutt att »det där är ingenting för Elvis«. Men Elvis själv propsade på att få testa låten. Och »If I can dream« blev en hit över julhelgen 1968, hans första riktigt stora på fem år; ännu en viktig pusselbit i den artistiska uppryckning han genomförde i slutet av sextiotalet.

Den viktigaste av dessa pusselbitar, jämte den kritikerrosade tv-showen och den förnyade närvaron på hitlistorna, var inspelningen av albumet »From Elvis in Memphis« och singlar som »In the Ghetto« och »Suspicious minds«. Intressant är att den sistnämnda, förmodligen den inspelning som i dag allra mest associeras med honom, nästan inte blev gjord.

Hill & Range skickade naturligtvis sitt folk till inspelningen i Memphis med uppdraget att pracka på Elvis så många av förlagets låtar som möjligt och att utöva påtryckningar på eventuella fristående kompositörer. De inbyggda slitningarna nådde sin kulmen när förlagsrepresentanterna började diskutera rättigheterna till »Suspicious minds«. Låten var skriven av Mark James, den var förlagd av inspelningarnas producent Chips Moman och Elvis ville till varje pris spela in den.

– Det går alldeles utmärkt, sa man från Hill & Range, men då vill vi ha hälften av rättigheterna.

– Dra åt helvete, sa Moman. Ni kan se på den här inspelningen som en dyrbar demosession, ni kan till och med få den gratis. Men kom aldrig tillbaka till den här studion.

Mark James berättar i Sharps bok att han redan innan de förväntade påtryckningarna från Elvis förläggare hade bestämt sig för att han inte tänkte sälja sin låt »som om den vore nån jäkla begagnad bil«. Och Moman var säkert beredd på att sätta sitt hot i verket. Han tålde helt enkelt inte det gäng som alltid hängde kring Elvis och som talade om för honom vad han skulle eller inte skulle göra. Moman var inte ens rädd för att tala om för Elvis när han sjöng falskt, vilket ingen annan vågade påtala.

James och Momans reaktion signalerade att en ny tid var inne, för Elvis och för musikbranschen i stort. Borta var den tid då låtskrivare såg på sina alster som flyktiga förbrukningsvaror, för att istället inse att det är i låträttigheterna som de stora pengarna finns. I dag släpper inga artister ifrån sig sina låtar och om de i oförstånd någon gång har gjort det så kan ni lita på att de kämpar för att få köpa tillbaka dem.

Sharps bok innehåller så klart också vittnesmål om hur glada och stolta låtskrivarna blev när Elvis spelade in deras låtar. Jerry Leiber, som tillsammans med Mike Stoller fick se nästan 25 av sina låtar inspelade av Elvis, erkänner att han egentligen aldrig gillade stjärnans version av »Hound dog«. Han erkänner dock att han med åren lärde sig att tycka om inspelningen; möjligen för att den såldes i minst fyra miljoner exemplar och gjorde honom till mångmiljonär. Utan Elvis hade »Hound dog« bara varit en visserligen bra, men säkert bortglömd blueslåt.

Med boken följer två cd, en av dem med dryga tjugotalet inspelningar från The International Hotel i Las Vegas, gjorda mellan 1969 och 1972. Låtarnas kompositörer intervjuas om låtarna i boken. Jag har inte besvärat mig med att kolla upp hur många av inspelningarna, om några, som är tidigare outgivna. Hur det låter vet ni redan.

Betydligt mer intressant är den andra cd:n, med 26 av de demoversioner Elvis en gång presenterades för av sitt musikförlag. De sjungs av okända studiosångare eller av kompositörerna själva, en del av dem får vi inte ens namnen på. Och är det någon som vet något om den Gus Coletti som sjunger »Wear my ring around your neck« får ni gärna berätta det. Men inga av de enkla inspelningarna avslöjar egentligen vilka mirakel som skulle uppstå när Elvis tog hand om låtarna.

Det är naturligtvis ändå intressant att höra Otis Blackwell själv sjunga »Teddy bear« och Mort Shuman skämmer verkligen inte ut sig i egna versioner av »Viva Las Vegas« och »His latest flame«. Winfield Scott gör definitivt mer av sin tunna nonsenslåt »Clambake« än vad Elvis gjorde och Dallas Frazier, en artist och låtskrivare som borde ha uppmärksammats mycket mer, säljer sin »Wearin’ that loved-on look« på ett högst övertygande vis. Precis som Dennis Linde gör med sin »Burning love« och Mark James med »Raised on rock«. Man förstår att de väckte Elvis intresse.

Man förstår också att alla inblandade i den här fantastiska sagan inte omedelbart insåg vilken lukrativ affär det var att Elvis och Bienstock-anhanget tog sin an deras låtar. Glen Reeves sjöng motvilligt den »Heartbreak hotel« som Mae Boren Axton bara en halvtimme tidigare hade skrivit färdig, utifrån en nyhetsartikel om ett ovanligt sorgligt självmord. När Reeves utan större entusiasm hade sjungit in demon, »som Elvis skulle ha sjungit den«, hade han också hjälpt Axton att få rätt på låtens rytmik. Som tack för det erbjöds han att bli medkompositör, men tackade demonstrativt nej. »Jag vill inte ha mitt namn på sån skit!« Man kan säkert utgå från att han ångrat sig ett antal gånger sedan dess.

Dessa tidigare ohörda demoinspelningar bevisar framförallt en sak: att en bra låt behöver en bra sångare lika väl som en bra sångare behöver en bra låt.

En av Elvis största talanger var ju dess bättre att han kunde förvandla nästan vilken skit som helst till guld. Och då talar jag inte bara om de pengar som hamnade i låtskrivarnas, och Bienstocks, fickor.


(Artikeln har tidigare publicerats, i en väsentligt kortare version, på Sydsvenskans kultursida.)

Läs mer om Presley, Elvis