Artikel / Krönika
Naxos
Av Magnus Eriksson

Naxos: det är knappast ett namn som väcker entusiastiska associationer. Jag tänker inte på ön i de grekiska Kykladerna, den väcker entusiasm, utan på skivbolaget. Dess affärsidé är enkel. Gör nyinspelningar av de stora klassiska verken med mindre efterfrågade orkestrar, ensembler och dirigenter. Så hålls kostnaderna nere. Det är lite som Ryan Air: leta reda på billiga och undertrafikerade flygplatser. Erbjud inget förutom det nödvändigaste. En flygstol eller en habil inspelning, inga extravaganser.

En god vän till mig, som en gång i tiden ansvarade för bevakningen av den klassiska musiken i Svenska Dagbladet, rekommenderade Naxos inspelningar för repertoarkännedom. För sådan var de ovärderliga. De är bra, gedigna, tillförlitliga, men de saknar tydlig konstnärlig profil. När man sedan bekantat sig med verken, köper man andra, konstnärligt mer profilerade inspelningar av dem man verkligen tycker om. För de övriga är Naxos helt okej, mer än så.

Det är en sida av Naxos verksamhet. En annan är den arkeologiska. Naxos har gett ut ovärderliga Mahlertolkningar från 1920-talet, inspelningar som man länge trodde var försvunna. De har en fantastisk serie av amerikanska klassiker. Där finns verk som aldrig tidigigare spelats in, verk som i många fall inte ens uppförts på scen på mer än ett halvsekel. Naxos ger också ut serierna Jazz Legends, Nostalgia och Folk Legends.

Serien Jazz Legends rymmer precis vad titeln antyder: samlingsskivor med mer eller mindre centrala inspelningar av massor av jazzens (främst den klassiska jazzens, swingens och den tidiga modernismens) stora namn. Här finns serier av skivor med Duke Ellington, Louis Armstrong, Ella Fitzgerald, Charlie Parker, enskilda volymer med musiker som Django Reinhardts och bandledare som Stan Kenton, den senare i allra högsta grad en avantgardist avant la lettre.

Affärsidén är enkel: solida utgåvor till låga priser. Inspelningarna är fria, och Naxos är inte det enda lågprisbolag som ger ut dem. Ljudet är väl tvättat, omslagen rymmer långt mer information än nöden kräver: snabbskissade biografiska och musikaliska bakgrunder, inspelningsdata och musikeruppgifter. Som utgåvor betraktade är de inte av samma yppersta klass som franska Classics kronologiska serie. Men den strävar efter att vara komplett, Naxos har ett annat syfte. Ljudmässigt är utgåvorna oftast inte av fullt lika hög klass som tyska Past Perfect, men de tycks å andra sidan ha drabbats av något rättighetsproblem, oklart vilket. Alltså: Naxos jazzklassiker fungerar utmärkt. De ger representativa urval, bra ljud, tillförlitlig information. Och de kostar obetydligt mer än ett paket cigaretter eller fyrtio centiliter av ett sämre öl på lokal.

Samma sak med Nostalgia-serien. Den rymmer, som namnet antyder, klassisk populärmusik. Den som vill få en snabb bild av hur Andrew Sisters faktiskt lät, kan med fördel söka sig till Naxos serie. Själv har jag tillbringat en del tidiga höstkvällar med deras utgåva av Vera Lynn, «The Early Years, Vol. 1». Den spänner över åren 1939 – 1939 och rymmer även några av hennes tidigaste inspelningar, med ytterst sparsamt klaviaturackompanjemang. Jag väntar på den andra volym som utlovas av titeln.

I Folk Legends har hittills fyra volymer givits ut: Woody Guthrie, Pete Seeger, Leadbelly (eller Lead Belly, som flera källor, däribland Rounders trevolymsutgåva, skriver hans namn) och Pete Seeger. Alla är gjorda med omdöme och omsorg. För den som bara vill ha en skiva med respektive sångare duger Naxos utgåvor mer än väl. De rymmer flera av de viktigaste sångerna, eller de sånger som har definierat bilden av respektive sångare. Ta Guthrie-utgåvan som exempel: Den rymmer alla de viktiga Dust Bowl-balladerna, flera av de mer öppet samhällskritiska sångerna, även Guthries viktigaste Topic Songs, och några av folkvisorna. Men okej, allt finns naturligtvis inte med. Jag saknar «Deportee» och «Grand Coulee Dam». Och givetvis sista versen av «This Land Is Your Land». Men hur är det med den? Finns den ens bevarad med Woody själv, eller har vi bara den snöpta Folkways-inspelningen? Det är i vilket fall den som Naxos använder. Och en fungerande samlingsutgåva med Pete Seeger är inte det lättaste att åstadkomma, men även där lyckas Naxos med ett väl balanserat och representativt urval av sånger. Burl Ives och Leadbelly? Som sagt, den som bara vill ha en skiva med respektive kan utan vidare nöja sig med dessa. De ger en utmärkt motivering för varför man inte behöver fler…

Nyligen släppte Naxos flera boxar i jazz- och nostalgiserierna. De rymmer vardera tre skivor, alla finns sedan tidigare separatutgivna. Priset ligger på samma nivå som två lösa skivor, alltså runt hundratrettio kronor. Ellington-utgåvan håller hög klass. Den ger en utmärkt bild av Ellingtons första tio år, från Cotton Club och jungelorkestern till de tydligare, tidiga orkestreringarna. Fitzgerald-boxen spänner över femton år, fram till 1952. Även den fungerar utmärkt. När det gäller boxarna i nostalgiserien må jag vara försiktigare i mina omdömen. Bing Crosby-boxen ter sig aningen kuriös. Den omfattar åren 1926 – 1934. De båda volymerna «Classic Crosby» rymmer mycket som är värt att lyssna på, medan «The Earliest Bing Crosby Vol. 1» är av mindre intresse för den som bara vill njuta av Crosbys fantastiska röst. Samtidigt kom en låda med Mario Lanza. Nostalgistämpeln kan möjligen diskuteras, när vi har att göra med en av tidernas stora tenorer, men låt gå för den. Och låt gå för lådan: den rymmer drygt tre timmar lysande sångkonst, både arior, napolitanska sånger och julsånger.

Naxos: namnet behöver inte väcka skeptiska associationer. Och jag tar tillbaka jämförelsen med Ryan Air. Där kostar mackor, te och visky extra. Hos Naxos ingår ljudtvätt och liner notes i det låga priset.